du har gjort ditt val, det blev uppenbart igår. alkoholen är det enda du älskar och därför väljer jag nu bort dig ur mitt liv. du kan ta mig för givet och tro att jag kommer finnas kvar. men denna gång har du fel. jag starkare än så nu och dina chanser är slut på riktigt denna gång. mitt i vårat hysteriska gräl kände jag för första gången ett lugn. jag behöver inte dig! tro det eller ej men jag är inte som du. jag behöver inte din bekräftelse. jag behöver ingen pappa för att må bra. och jag behöver framför allt inte din skit. och du kan kalla mig feg hur mycket du vill, om allternativet är att som du sitta fast i något som bryter ner mig tills jag bara är ett patetiskt skal kvar så är jag hellre feg. det är över nu och jag är inte ens ledsen för jag vet att jag aldrig kommer att sluta som du.

ensamhet får mig alltid att tänka för mycket. och ofta är det självkritiskt. jag trivs inte med mig själv eller med livet i det stora. jag är inte den jag vill vara och inte där jag vill vara och jag antar är jag inte är den andra vill att jag ska vara heller för då hade jag nog inte haft den här tiden över att sitta och fundera för mycket.

det jag önskar mest av allt i livet just nu är lugn och tygghet. jag vill ha något att stå på så jag kan orka bygga upp mig själv igen utan att allt ska rasa som ett korthus så fort något oväntat händer. jag vill slippa oro och ångest så att jag kan sluta vara så trött. men som livet är nu finns ingen energi över till något annat än att bara finnas till och det får mig att känna mig så otroligt tråkig och ensam. men jag kan inte beskriva hur tung allt känns hela tiden och hur mycket jag önskar att jag kunde finna ork till något mer. något som gav mening och glädje till tillvaron.
men i stället sitter jag här och analyserar sönder mig själv.

jag funderar på vem jag ska vara, vad som måste göras, hur jag ska hitta mig själv igen och sluta vara en börda. men just nu finner jag inga svar och det gör ont i mig. jag vet inte hur man börjar och jag vet inte hur man slutför. alla hinder känns som berg som bara blir högre och högre för varje misslyckande. jag letar länge och djupt efter anledningar att inte ge upp men jag tycks inte hitta några. hur ska man kunna göra något som gynnar än själv när man anser att man inte har något värde. jag försöker tänka i nya banor men utgången blir den samma, jag förtjänar inte den lycka jag vill ha och jag gör livet tyngre för dom jag tycker om.

allt klär en skönhet som man brukar säga!

lite överexponerad kanske haha. händer inte så mycket att skiva om. helt dött faktiskt. men idag blir det lite handla och så bjuder mamma på xuan för att vi hämtat henne på jobbet så ofta! lite matfusk alltså men det går bra ändå. vågen visar -3kg på två veckor och då har jag fuskat endel och inte motionerat alls faktiskt så det kan ju bara bli bättre. ingen cola på över en vecka dock! har gjort en matlista med massa gott jag ska laga så man slipper tänka dom dagarna man inte orkar. det är väl mest då det blir fusk annars. men jag hörde något om fika ikväll? hehe

längtar till helgen. då ska vi åka till västerås och titta på mobilen jag ska köpa. måste se den innan jag beställer så den inte är för stor haha. anderas mobil får nästan inte plats i min hand och att hålla i den och skiva samtidigt va inte det lättaste. annars hade jag kanske övervägt hd varianten ändå. sen kanske det blir lite spicy hot och så ska jag kika efter nya svarta byxor någonstans. ja, som ni ser. inte så intressant haha

min bild av framtiden är väl som alla andras. två inkomster, ny stad, större lägenhet, resor och trygghet. men just nu känns allt sånt otroligt långt bort. utbytt mot minsta lägenheten vi kan hitta och existensminimum typ. jag kan inte göra annat än att söka jobben som finns, jag kan inte tvinga någon att anställa mig. men ändå känner jag mig så otroligt skyldig. hade jag haft ett jobb hade det här inte varit ett problem. men just nu känns det mest som att jag gör saken värre. allt är pest eller kolera. hur man än vrider och vänder på det så förlorar vi.

jag känner mig otroligt instäng som det är. jag kommer nog bli galen i en mindre lägenhet.


♥

då va det bestämt att andreas säger upp sig. jag är egentligen panikslagen men han är så lugn så det smittar av sig och jag vet ju hur mycket han vantrivs där ändå. kanske kan vara starten på någon bra, vem vet.

annars händer det inte så mycket. inga kolhydrater sen i måndags. med lite fusk i form av någon cola och finsk choklad dock. men jag är ändå över ett kilo lättare på fyra dagar. kanske vatten bara.

idag blir det en trip till västerås. andreas mobil håller på att ge upp och den tar inte emot sms på dagarna skitkonstigt. och sen i morgon ska vi se marias nya band i örebro (kumla, ledsen smiley) på rockkarusellen.


ser ni att jag ser fetare ut på bilden till höger fast dom är exakt likadana förutom speglingen.

idag va min mamma, min stig, min bror och min amanda i en bilolycka i västerås.
läskigt som fan men dom klarade sig fint. en bil sladdade över på deras körfält och dom fick veja undan ner i diket för att undvika krock. tur det gick bra. men sånna saker får mig alltid att tänka på hur det kunde ha gått och hur klen kroppen faktiskt är. och även om man själv är duktig i trafiken så kan det ändå hända saker.
kunde inte låta bli att gråta efter att mamma ringt även fast det gått bra.

när vi drog och mötte dom på sibylla sen fick jag en lång kram av jimmi som sa att han va jätterädd.
min bästa lilla pluttisbror.

jag kan inte hjälpa att fundera. i dagar har man fått läsa om hur dålig annas låt är, den är ett fjasko, den är pinsam och sämst. och mycket riktigt verkar ju alla ha haft rätt. låten kom inte ens till final. och nu klagar folk vidare. hon har förstört för sverige. bla bla.

och då till min fundering. anna vann ju tydligen melodifestivalen. någon måste ju ha röstat fram henne? eller? fast det är väl så kanske att det bara är klagarna som hörs.

men det känns ganska taskigt att hon faktiskt blivit framröstad och sen får hon bara skit från alla. media och vanligt folk. jag har inte hört någon som tycket att låten är bra, eller ens hyffsad. hon ställde upp i tävligen precis som alla andra. det va folket som valde henne. hon är en 18årig tjej som faktiskt inte gjort något fel och folk öser skit över henne. vad är det för fel på folk.


för övrigt så har jag varken kollat på melodifestivalen, eurovision eller ens hört annas låt så det kan jag inte uttala mig om. men jag tycker som sagt att det är taskigt.

igår drog jag till lägenheten och städade lite. va mycket mer kvar än vad jag trodde. i min hjärna så har jag ju redan flyttat, men det blev ändå fem kartonger med grejer. nu är rummet klart och jag har tre skåp kvar i köket att torka ur, sen är det bara köksgolvet och badrummet kvar. ett fönster också. känns lite overkligt faktiskt, det är den lägenheten som jag bott längst i sen jag kom till köping och även om jag inte gillar den så känns de skumt. men det blir nog bra det här haha

sen va jag så jävla trött så för att slippa göra mat bjussa jag andreas på xuan. sen blev jag sugen på jordgubbar och kom på att det fanns kvar lite laktosfri glass, så då fixade jag efterrätt också.



känner att jag blir lite gladare och gladare för varje dag som det är fint ute. känns som om jag varit en katastrof hela året och även om problemen är kvar så känns allt alltid lite lättare när den är sommar.

det känns kiss och bajs och prutt och allting att veronica inte kommer kunna vara här så mycket i sommar. känns som om jag längtat hela året på sommarhäng på malmön och inte göra något alls med min bästa vän. grilla och dricka baccardi i någon buske någonstans.

jag sorterade nyss tvätten och kom fram till andreas behöver nya kallingar. av tretton par kallingar fann jag bara fem som jag personligen skulle katigorisera som användbara. det va alltså åtta par som om jag fick bestämma skulle åka rakt i sopen. slitna och trasiga. och jag är inte så noga, lite urtvättat gör inte så mycket men nu talar vi "försök dra upp dom och resåren slits av"-trasiga. haha vad är grejen?

är killar för snåla för frächa underkläder? är tjejer för petiga? är det bara jag som drabbats? hjälp.

17.37 kolsvart ute. hur fan är det möjligt. vad fan ska vi göra?

idag fick jag ett migrän anfall, som de så fint faktiskt heter. de första på evigheter så jag hade glömt bort lite. 

klockan ett idag slog de till som en sprak i ansiktet. jag va på möte och i en halvtimme satt jag och stirrade ner i golvet för tittade jag upp höll jag på att kräkas. sen kunde jag inte hålla emot längre. sprang ut från mötet tröck ner huvudet i en offentlig toalett (inget man vill göra) och kasta upp min lunch.  

när min chef kom ut från mötet bad jag om att få gå hem. han stirrade på mitt likbleka fejs och klappade mig på min kallsvettiga rygg och sa att de va okej.

nu va de över kunde man tro, men nej. nu började helvetesfärden hem. värt att veta om migrän är att de finns många olika grader av de. jag har den sorten som slår ut alla normala kroppsliga funtioner, tankeverksamhet och logik (allt detta plus en brutal smärta i huvudet såklart) och så blir jag överkäsnlig mot ljud och ljus.

mina ben skakade så jag kunde knappt gå, sakta tog jag mig framåt genom att ta stöd mot husväggarna. att ta sig hem med den smärtan kändes som en omöjlig uppgift och jag drabbades av panik. jag började gråta och hyperventliera (hade tagit mig ca 10 meter). eftersom jag rörde mig blev illamåendet värre, jag tänkte inte spy ner mig själv offentligt. jag kunde inte tänka, allt snurrade. de enda min hjärna lyckades få ihop va fyra grejer. att jag behövde hjälp. att jag skulle ringa mamma, att jag skulle lägga mig på marken (?) och att jag va tvungen att ta mig hem. det sista vann som tur är men de andra tankarna passerade hundratals gånger.

sakta tog jag mig gråtandes genom stan. kan inte påstå att jag uppfattade speciellt mycket alls, all kraft gick åt till att inte spy och bryta ihop. med mobilen i hårt i handen utifall och andreas smsade med jämna mellanrum för att ha koll på mig.

väl hemma la jag mig på hallgolvet. där låg jag i kanske tio minuter och bara vred mig tills jag blev tvungen att kräla in på toa och spy tills de inte fanns något kvar. sen la jag mig och sov en timme.. de tar alltid minst en dag innan mitt huvud har återhämtat sig. resten av dagen känner jag mig alltid helt dåsig i huvet och trött i kroppen. de är en väldigt konstig känsla. lite som när man druckit lite och börjar känns sig lite trött och flummig. haha

jag har ändå tur. min migrän burkar hålla i sig två till fyra timmar. (beroende på om jag spyr och/eller kan sova för de lindrar) de är inte helt ovanligt att folk kan ha de i tre till fyra dagar. helt sjukt.

h - vad gör du?
a - spelar golf..

= uppenbar golfrunda

jag frågade min bror vad han ville bli när han blir stor. kioskägare fick jag till svar.
"då kan man äta godis och ta sig en gratis läsk då och då"

man ser så himla lätt på livet när man är ung =)