ensamhet får mig alltid att tänka för mycket. och ofta är det självkritiskt. jag trivs inte med mig själv eller med livet i det stora. jag är inte den jag vill vara och inte där jag vill vara och jag antar är jag inte är den andra vill att jag ska vara heller för då hade jag nog inte haft den här tiden över att sitta och fundera för mycket.

det jag önskar mest av allt i livet just nu är lugn och tygghet. jag vill ha något att stå på så jag kan orka bygga upp mig själv igen utan att allt ska rasa som ett korthus så fort något oväntat händer. jag vill slippa oro och ångest så att jag kan sluta vara så trött. men som livet är nu finns ingen energi över till något annat än att bara finnas till och det får mig att känna mig så otroligt tråkig och ensam. men jag kan inte beskriva hur tung allt känns hela tiden och hur mycket jag önskar att jag kunde finna ork till något mer. något som gav mening och glädje till tillvaron.
men i stället sitter jag här och analyserar sönder mig själv.

jag funderar på vem jag ska vara, vad som måste göras, hur jag ska hitta mig själv igen och sluta vara en börda. men just nu finner jag inga svar och det gör ont i mig. jag vet inte hur man börjar och jag vet inte hur man slutför. alla hinder känns som berg som bara blir högre och högre för varje misslyckande. jag letar länge och djupt efter anledningar att inte ge upp men jag tycks inte hitta några. hur ska man kunna göra något som gynnar än själv när man anser att man inte har något värde. jag försöker tänka i nya banor men utgången blir den samma, jag förtjänar inte den lycka jag vill ha och jag gör livet tyngre för dom jag tycker om.