min bild av framtiden är väl som alla andras. två inkomster, ny stad, större lägenhet, resor och trygghet. men just nu känns allt sånt otroligt långt bort. utbytt mot minsta lägenheten vi kan hitta och existensminimum typ. jag kan inte göra annat än att söka jobben som finns, jag kan inte tvinga någon att anställa mig. men ändå känner jag mig så otroligt skyldig. hade jag haft ett jobb hade det här inte varit ett problem. men just nu känns det mest som att jag gör saken värre. allt är pest eller kolera. hur man än vrider och vänder på det så förlorar vi.

jag känner mig otroligt instäng som det är. jag kommer nog bli galen i en mindre lägenhet.


♥